”Alkoholister kan lära sig att dricka” lyder ett budskap som under november månad basunerats ut i flertalet större svenska medier. Grunden är en intervju i Svenska Dagbladet, där läkaren och alkoholforskaren Sven Andréasson, utifrån inte närmare preciserad ”ny engelsk forskning” samt erfarenheter från den beroendemottagning i Stockholm som han själv leder, menar att bortåt hälften av alla med alkoholberoende kan ta sig ur detta utan att sluta att dricka helt. Med detta utspel vill han utmana den ”rådande ordning” inom missbruksvården, som säger att total avhållsamhet är en förutsättning för att bli av med sina alkoholproblem. Flera medier har också – i enlighet med sin självpåtagna uppgift att skapa konflikt – lyckats uppbåda ett antal aktörer som starkt bestrider Andréassons uppfattning.
Jag tror att denna diskussion kräver ett par kommentarer för att bli begriplig. För det första är det viktigt att understryka att den föregivna nyheten långt ifrån är ny – åtminstone inte för den som anlägger ett samhälls- eller beteendevetenskapligt perspektiv på missbruk och beroende. Inom internationell forskning har diskussionen kring ”kontrollerat drickande” som utfall eller som mål för behandling av alkoholproblem åtminstone fyrtio år på nacken (För en intressant och klargörande redogörelse, se Roizen, R. (1987). The Great Controlled-Drinking Controversy). För de flesta forskare och praktiker inom det beteendevetenskapliga fältet lär det idag vara en självklarhet att en stor del av de människor som utvecklar alkoholproblem i princip kan återgå till ett problemfritt drickande. Det finns också ett stort antal behandlingsprogram som utgår från den tanken.
Det är nödvändigt att man på beslutsfattarnivå inser att det bästa sättet att långsiktigt få människor att avstå från ett för dem själva och andra skadligt bruk av olika psykoaktiva substanser är att se till att det finns mer attraktiva engagemang att ägna sig åt.
De som bestritt denna möjlighet har framför allt varit förerträdare för olika varianter av den s.k. ”folkliga sjukdomsmodellen”*, som ser missbruk som ett obönhörligt förlopp, som innebär att missbrukaren steg för steg förlorar kontrollen över sitt drickande, ett förlopp som kan brytas endast genom att helt avstå från alkohol. Inte sällan har anhängare av detta synsätt, på det klassiska cirkelresonemangets manér, hävdat att en återgång till ett oproblematiskt drickande ”bevisar” att man inte varit ”riktig” alkoholist eller ”riktigt” alkoholberoende från början.
Under senare decennier har liknande tankegångar alltmer slagit igenom i den medicinskt orienterade forskningen, där alkoholproblem numera ofta beskrivs som en ”kronisk och remitterande hjärnsjukdom”, som kräver total abstinens för att kunna botas. Mot bakgrund av att detta synsätt i ökande grad anammats av olika beslutsfattare och avsatt spår i behandlingspraktiken är Andréassons budskap välkommet. Dock vore det önskvärt att både perspektivet och budskapet vidgades en smula. För det första finns det gedigen forskning som pekar på att ett lyckosamt utfall gynnas av att låta individen själv delta i valet av dryckesmål (vare sig hon/han väljer abstinens eller modererat drickande; t.ex. den engelska UKATT-studien), något som är viktigt att beakta i kliniska sammanhang. För det andra vet vi idag att den stora majoriteten av dem som tar sig ur alkoholproblem och alkoholberoende gör det utanför vårdsystemet (se t.ex. Blomqvist m.fl., 2007) . Dessa resultat bör inte tolkas som att behandling inte behövs. Snarare ger de väl stöd åt att utveckla den befintliga vården i den riktning Andréasson företräder.
Den viktigaste konsekvensen är dock socialpolitisk. Det är nödvändigt att man på beslutsfattarnivå inser att det bästa sättet att långsiktigt få människor att avstå från ett för dem själva och andra skadligt bruk av olika psykoaktiva substanser är att se till att det finns mer attraktiva engagemang att ägna sig åt. Och den insikten är kanske nog så svår att ta till sig i en tid när den offentliga välfärdens utformning styrs av den s.k. New Public Management–filosofi, vars mål är ”ekonomisk lönsamhet” snarare mänskligt välbefinnande.
Jan Blomqvist,
Professor vid SoRAD, Stockholms universitet
*Pattison E. M.(1976) Non-abstinent drinking goals in the treatment of alcoholics I R.J. Gibbins, Y. Israel, H. Kalant et al. (eds.) Research Advances in Alcohol and Drug Problems, Vol. 3. N.Y.. John Wiley, pp 401-455.
Publicerad 19.11.2013
