Under 2000-talet har det alkoholpolitiska läget i Finland, Norge och Sverige förändrats rejält. Tillgängligheten till alkohol har förbättrats, alkoholkonsumtionen har stigit och alkoholskadorna har ökat. Samtidigt har alkoholen blivit en alltmer synlig och integrerad del av vardagen, skriver Thomas Karlsson som disputerar på fredag.
Trots att Norge valde att stanna utanför EU, har utvecklingen där följt samma mönster som i Finland och Sverige. I vissa avseenden har tillgängligheten i Norge ökat till och med snabbare, vilket är ett gott exempel på hur landet, utan direkt inblandning från EU eller andra yttre faktorer, liberaliserat sin alkoholpolitik.
I alla tre länder råder dock en bred konsensus och acceptans om alkoholpolitikens målsättningar, det vill säga att sänka totalkonsumtionen och minska på de alkoholrelaterade skadorna. Även verksamhetsformerna som används för att administrera alkoholpolitiken är i många fall de samma.
… Norge, som ett icke-EU-land, [har] med sina egna suveräna politiska beslut liberaliserat sin alkoholpolitik och förbättrat tillgängligheten, något man inte gjort i EU-länderna Finland och Sverige.
Trots tydliga likheter finns det även skillnader. Till exempel i Sverige och Finland har man aktivt försökt utveckla den lokala alkoholpolitiken och infrastrukturen, medan Norge i stor utsträckning fortfarande förlitar sig på den traditionella nordiska alkoholpolitiken med höga alkoholskatter, strikta öppethållningstider och stränga införselgränser.
Skatt som vapen
Endast Finland sänkte alkoholskatterna när införselgränserna för alkohol inom EU slopades år 2004. Att sänka skatterna i Finland och lämna dem orörda i Sverige var i allra högsta grad politiska beslut, medan Norge, som fortfarande kan upprätthålla sina införselkvoter, inte på samma sätt ställdes mot väggen. Att Finland från och med 2008 fem gånger höjt sina alkoholskattenivåer (den senaste 2014) visar dock att skatter fortfarande kan användas som effektiva alkoholpolitiska vapen.
Sedan 2008 har alkoholpolitiken i Finland blivit mer restriktiv. Utvecklingen kan delvis förklaras av den höga alkoholkonsumtionen och de allvarliga alkoholskadorna som uppstod efter de alkoholpolitiska förändringarna år 2004. Denna utveckling reflekteras även i finländarnas alkoholpolitiska åsikter som fram till år 2012 blev alltmer restriktiva. Sedan dess har de upprepade alkoholskattehöjningarna tillsammans med den ekonomiska lågkonjunkturen ökat befolkningens motstånd mot ytterligare restriktioner. I ett läge där befolkningens alkoholpolitiska opinioner är ambivalenta genomgår den finska alkohollagstiftningen en totalreform som ska träda i kraft i början av 2016. Med tanke på att följande riksdagsval ordnas på våren 2015 är den finska alkoholpolitikens framtid i allra högsta grad öppen.
Den svenska och norska situationen
Även i Sverige har de senaste fem åren varit stabila vad beträffar alkoholkonsumtion och -skador. Samtidigt har alkohol- och folkhälsopolitiska grundvalarna i landet varit under kontinuerlig uppsikt och den framtida alkoholpolitiken i Sverige söker för tillfället sin riktning. Ur svensk synvinkel har framgångarna på det internationella planet varit speciellt anmärkningsvärda. Utan Sverige skulle EU knappast idag ha en egen alkoholstrategi och dessutom var Sverige en av nyckelspelarna bakom godkännandet av WHO:s globala alkoholstrategi år 2010.
Utmärkande för Norge, utöver ett aktivt internationellt engagemang på det alkoholpolitiska planet, har varit den ständigt stigande alkoholkonsumtionen. År 2012 var totalkonsumtionen i Norge redan på samma nivå med Sverige. Detta kan delvis förklaras av att Norge undgått den ekonomiska lågkonjunkturen. Det innebär också att Norge, som ett icke-EU-land, med sina egna suveräna politiska beslut liberaliserat sin alkoholpolitik och förbättrat tillgängligheten, något man inte gjort i EU-länderna Finland och Sverige.
Thomas Karlsson, Institutet för hälsa och välfärd (THL)
Publicerad 19.11.2014
