Hur upplever fångar olika behandlings- och kontrollinsatser mot missbruk i nordiska fängelser? Denna studie visar att motivation, relationer och programinnehåll formar synen på dessa insatser och präglas starkt av den situation fångarna befinner sig i.
Tidigare forskning inom detta område har studerat effekter av återfall i brott bland fångar, men hur fångarna själva upplever olika insatser inom fängelset har inte fått lika stor uppmärksamhet inom forskningen. Fångarnas motivation för att delta i drogbehandling beror på många olika saker i deras tillvaro. En del vill lämna det påfrestande liv som droganvändningen innebär.
”Och livet gick i samma gamla spår: sprit och knark varje dag. Det var då jag bestämde att det fick var nog.”
Andra är upptagna av planer för framtiden – önskan om jobb, bättre förhållande till familj och vänner, att bli en så kallad vanlig medborgare.
”Faktiskt, det var att få ett drogfritt och normalt liv efter fängelsestraffet, bli gift, få några barn, köpa hus och använda min utbildning, eller hur! Använda det jag har i mig!”
Uppskattning och misstro
Fångarna kan delta i korta dagliga program eller placeras vid speciella avdelningar. En del är nöjda med vad som erbjöds, medan andra skulle föredra annat innehåll än de ofta manualstyrda programmen inriktade på kognitiv terapi.
Relationerna till personal beskrivs ofta som bra, och bättre än på vanliga avdelningar.
”När jag kan sitta och prata med en vanlig vårdare om vanliga saker, ger det mig väldigt mycket.”
Men även här finns de som är skeptiska till personal. En del fångar anser att behandlingspersonalen inför regler som är svåra att följa och en del är skeptiska till om personalen håller sin tystnadsplikt. Det finns också variation i synen på medfångar, en del upplever en ny och positiv gemenskap i behandlingen, medan andra ser på övriga deltagare med misstänksamhet.
”De andra fångarna här är trevliga människor, men jag är skeptisk. Jag litar inte på någon.”
Fångarna riktar överraskande lite kritik mot kontroll och sanktioner inom behandlingen, trots att flera kontrollmetoder kränker individens fysiska och psykiska integritet. Deras syn kan förklaras utifrån situationen de är i, där kontroll och straff är en del av att avtjäna fängelsestraffet: ”… som att betala hyran”.
En del anser till exempel att urinprov kan ge praktiska fördelar, då rena provsvar kan fungera som inträdesbiljett till körkort, öka möjligheterna att få träffa sina barn utanför fängelset och att få permission, framtida frigivning eller förflyttning till annan vård. Fångarnas positiva syn på drogkontroll kan också förstås som deras eget intresse av att avdelningen hålls drogfri. Kontroll kan ses som ritualer som befäster målet med avdelningen och de värden den bygger på. Påfrestande sanktioner såsom isoleringscell accepteras troligen av liknande skäl. Men det fanns också kommentarer om och kritik av kontroll och isolering.
Fångarnas uppfattning om alla dessa områden kan förstås i ljuset av deras underordnade position i fängelset, och som uttryck för deras intresse, önskningar och hopp om att skapa förutsättningar för ett framtida liv i samhället.
Per Åke Nylander, Örebro universitet
Hedda Giertsen, Universitetet i Oslo
Publicerad 19.5.2015
