Recovery i Norden: stöd för det sociala i missbruksvården eller onödig import?

”Nyckeln till tillfriskning (”recovery”) är att få ett socialt kapital och att bli medlem i en grupp som får erkänsla i samhället”.

Så kan man sammanfatta kriminologen David Bests inledande föredrag om ”recovery”- begreppet  på popNAD:s seminarium You are in recovery if you say you are i Köpenhamns universitet den 11 november.

Seminariet bjöd de cirka 80 deltagarna på flera  föreläsningar med mycket olika perspektiv på recovery. I det senaste numret av den norska tidningen Rus & Samfunn konstaterar också Astrid Renland att recovery-begreppet har ett av sina ursprung i mentalvården, där patienterna krävt inflytande över sin vård och kritiserat  psykiatrernas makt och psykofarmakas roll. I missbruksvården är ordet recovery däremot framförallt förknippad med 12-stegsvård och den livslånga kampen mot ett beroende.

Professor David Best arbetar både i Sheffield Hallam-universitet och i Monash-universitetet i Australien och har studerat tillfriskning, eller återhämtning, också i USA. Han undvek att ge en definition av recovery utan inledde med en översikt av (anglo-amerikansk) forskning som talar för en betoning av tillfriskningens sociala aspekter.

Bengt Svensson, Liese Recke och David Best.

För många personer med missbruksproblem är vägen till tillfriskning lång, och inbegriper flera  försök att upphöra med alkohol- eller drogbruket på egen hand och därefter ett antal vårdepisoder. Enligt Best är de första fem åren efter den första vårdkontakten avgörande för tillfriskningen. Men det är inte behandlingsmetoderna som är avgörande utan vad som sker utöver den professionella behandlingen: att bostadssituationen förbättras, att man får arbete eller en meningsfull sysselsättning och att man blir delaktig i ett nytt socialt sammanhang. På detta sätt kan man se recovery-perspektivet som en reaktion mot en alltför ensidig betoning av evidensbaserade metoder – även om Best betonade att sociala insatser inte kan ersätta behandling. Samhörigheten i en ny grupp är också en av huvudförklaringarna till att självhjälpsrörelser för många har en positiv betydelse.

Men det är inte behandlingsmetoderna som är avgörande utan vad som sker utöver den professionella behandlingen: att bostadssituationen förbättras, att man får arbete eller en meningsfull sysselsättning och att man blir delaktig i ett nytt socialt sammanhang. På detta sätt kan man se recovery-perspektivet som en reaktion mot en alltför ensidig betoning av evidensbaserade metoder – även om Best betonade att sociala insatser inte kan ersätta behandling.

”När du känner att du hör hemma i ett sammanhang och är den du kan vara – då är du på väg mot ett tillfrisknande”, menade Best. Ytterst viktigt är också att detta nya sammanhang inte är stigmatiserat i omgivningens ögon: att både de professionella i vården och samhället i stort betraktar det som positivt. Best berättade om ett projekt i Blackpool, där frigivna fångar erbjöds möjlighet att gå som byggnadsarbetarlärlingar, och samtidigt byggde och restaurerade hus i staden. När de slutade hade de bostad, en yrkesutbildning, och de var aktade i staden. Det ledde också till en 94-procentig minskning av återfallsbrotten. Best konstaterade att bland annat detta projekt visade att det sociala kapitalet – bostad, utbildning eller arbete, en gemenskap – kommer före uppbyggandet av ett personligt kapital, dvs en ny identitet som icke-kriminell eller icke-missbrukare.

Liese Recke från Danmark och Norge förhöll sig mycket kritiskt till importen av recovery-rörelsen. Hon menade att den har problematiska kopplingar till den kommersiella Minnesota-behandlingen. Synsättet kan  bidra till en stigmatisering av klienterna genom betoningen av beroende som ett livslångt lidande. Hon påpekade också att det råder stor förvirring i Norge om vad recovery egentligen innebär – begreppet har okritiskt importerats från mentalvården till missbruksvården. Hela begreppet recovery är okänt i de nordiska språken och det finns ingen självklar översättning. Ett tredje perspektiv stod Bendt Skjold Hansen från SMART-recovery för. SMART-recovery är en självhjälpsrörelse som i stället för AA:s tolv steg utgår från Prochaskas och Clementes teori om förändringsprocesser. I SMART-recovery är tillfriskningen framförallt en individuell och kognitiv process, och helnykterheten inget absolut mål.

Bengt Svensson beskrev i sitt inlägg den svenska vården av narkotikaproblem ur ett historiskt perspektiv. Han tog  fasta på helnykterhetsperspektivet i recovery-begreppet. I en (som socialarbetare) delvis självkritisk uppgörelse redogjorde han för den länge mycket kritiska svenska inställningen till metadon. Underhållsbehandling kritiserades som ett livslångt kvarhållande av drogbrukare i beroende. Först i slutet av 1980-talet, med HIV-epidemins följder, och med den bristande evidensen för institutionsvård av narkotikaproblem på 1990-talet och ökningen av dödsfallen, svängde många svenska socialarbetare och man började lyssna på brukarna.

… om Svenssons farhågor stämmer kan den forskning som Best refererar till vara mycket viktig för att vi ska kunna hålla fast vid det sociala och se och involvera klienten eller patienten.

Idag, menade Svensson, betraktas narkotikabruket inte längre som ett socialt problem i Sverige. Det har medikaliserats. Helnykterhet eller drogfrihet är inte längre det givna målet. Med ökande sparkrav inom vården kan man till och med bli orolig för att personer som vill få behandling för att sluta helt med alkohol eller narkotika inte erbjuds sådan vård.

Som både Recke och Svensson betonade har nordisk missbruksvård, med sin rot i socialt arbete, traditionellt betonat de sociala aspekterna i missbruksvården. På det sättet kan man tycka att recovery-rörelsen slår in öppna dörrar. Men om Svenssons farhågor stämmer kan den forskning som Best refererar till vara mycket viktig för att vi ska kunna hålla fast vid det sociala och se och involvera klienten eller patienten.

Och som alltid måste man komma ihåg de ekonomiska realiteterna, som kan förvränga de bästa intentioner. I England har rörelsen också  gett argument för dem som vill spara in på behandlingskostnaderna genom att till exempel mäta enheters resultat med hur många som är helnyktra efter tolv månader – når enheten inte de uppsatta nykterhetsmålen blir det inget nytt kontrakt.

Kerstin Stenius
Chefredaktör Nordic Studies on Alcohol and Drugs

Publicerad 23.11.2016