Social situation, familjeförhållanden, ålder och substans är faktorer som spelar in då personal inom missbruksvården ska bestämma behovet av behandling. Personalen ska identifiera utsatta grupper men samtidigt behandla alla lika. En svår balansgång, säger Eva Samuelsson vid Stockholms universitet.
Uppfattningar bland praktiker spelar en central roll i beslut om vem som får behandling inom den svenska missbruksvården. Socioekonomisk status, ålder, substans och familjeförhållanden hör till faktorer som påverkar vad som uppfattas som bruk och missbruk, skriver Eva Samuelsson i sin färska doktorsavhandling Use or Misuse? Addiction Care Practitioners’ Perceptions of Substance Use and Treatment.
Samuelsson, nu verksam vid Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD) vid Stockholms universitet, har en bakgrund som socionom inom socialtjänsten. Det var där hennes intresse för mötet mellan personal och klienter inom missbruksvården väcktes.
– Jag märkte att beslut om behandlingsbehov kunde variera beroende på vem som sökte vård och vem som tog emot, säger Samuelsson.
Kön framträder också som en möjlig faktor i vårdbesluten, visar Samuelssons material. Normativa uppfattningar om vad som är feminint och maskulint kan betyda att situationer inte uppfattas lika allvarligt. Exempelvis unga kvinnors drickande anses vara allvarligare och psykologiseras oftare än mäns, vilket kan leda till att männens alkoholproblem ignoreras. I Samuelssons material diskuterar praktikerna vikten av att maskulinitetsidealen ifrågasätts och att män uppmuntras till att även prata om psykisk ohälsa.
Substansen spelar roll
Praktiker ser cannabis- och kokainbruk som betydligt allvarligare än alkoholbruk oberoende av livssituation. Överlag ses bruk av illegala substanser som allvarligare än legala substanser, vilket till viss mån överraskar Samuelsson.
 | “Som praktiker är det viktigt att reflektera kring sina antaganden och att på jobbet få möjlighet att diskutera dem.”– Eva SamuelssonFoto: Jessica Storbjörk |
– Det förvånade mig att så stor vikt läggs vid substansen. Praktiker borde kanske vara vana vid att klienter blandar alkohol och narkotika, legalt och illegalt. Jag förväntade mig nog att yngre praktiker skulle ha en liberalare hållning till cannabis, men så var det inte. De praktiker som arbetade på enheter med narkotikainriktning gjorde dock mindre skillnad mellan alkohol och narkotika, säger Samuelsson.
Det är en balansgång som Samuelsson beskriver. Personalen måste vara uppmärksamma på riskgrupper samtidigt som de måste undvika att behandla klienterna ojämlikt. Att uppfatta exempelvis arbetslösas substansbruk som allvarligare än andras kan betyda moralisering men också identifiering av en särskild riskgrupp. Samuelsson säger att dilemmat inte har en enkel lösning, men att personalen måste ges möjligheten att reflektera kring sina uppfattningar.
– Som praktiker är det viktigt att reflektera kring sina antaganden och att på jobbet få möjlighet att diskutera dem. Som det är nu tror jag man inte får tid för det och där tycker jag arbetsgivare har ett ansvar i bygget av bra missbruksvård, säger Samuelsson.
Praktiker betonar psykosociala insatser
Diskussionen om missbruksvården i Sverige har allt mer medikaliserats och det medicinska perspektivet har fått större tyngd än det sociala. Missbruksutredningen från 2011 som föreslog att ansvaret för behandling ska flyttas från socialtjänsten till landstinget var ett steg i strävan att öka de medicinska insatserna. Samuelssons studie, som innefattar personal från både landstinget och socialtjänsten, visar att praktiker är överens om att det behövs både sociala och medicinska insatser.
– Det har kommit forskning om effekter av narkotika och alkohol på hjärnan som ger enkla förklaringsmodeller för missbruk. Dessa har snappats upp på policynivå, men jag var överraskad att se att praktikerna både inom socialtjänsten och landstinget betonar både medicinska och sociala insatser, säger Samuelsson.
Vissa skillnader mellan personal inom landstinget och socialtjänsten framträder ändå. Landstingets personal tar i allmänhet klienternas bruk på större allvar och förespråkar i större utsträckning medicinsk behandling, medan socialtjänstens personal har en större tilltro till klienternas möjlighet att själva hantera sin situation.
Julius von Wright
Publicerad 23.2.2015
